Studentporträtt: Lucia Haag

Hur såg din väg ut till att börja på kandidatprogrammet i dramatiskt skrivande?

Jag har alltid skrivit mycket men hela tiden tyckt att det är svårt att skriva dialog. När jag skrev min första kortfilm så var alla var bara tysta i stället. Det blev ganska bra ändå men så kan man ju inte hålla på. Så jag tänkte att ifall det är någonstans där man inte kan komma undan att lära sig att skriva hur folk pratar med varandra, så är det väl på dramatikerprogrammet. Jag hade rätt, det är det enda vi håller på med. 

Hur ser studierna på dramatikerprogrammet ut? Vilken slags undervisning ges och hur mycket tid ägnar du åt att skriva?

Framför allt består utbildningen av handledning. Man skriver text och lämnar in flera gånger i veckan. Så träffas man och pratar om det man har skrivit ihop med sin handledare. I början får man inte skriva längre än typ fyra replikskiften, så bygger man vidare från det. Man blir tokig men det är också jättekul. Nu är jag i slutet av utbildningen och då sitter jag nästan bara och skriver. Första åren är det mer schemalagd undervisning. Teori, repertoarkunskap, olika workshops och temaveckor, typ skriva tv-serie eller radioteater. 

Vad har varit bäst hittills på utbildningen?

Det bästa är att man blir bättre på att skriva. Till en början är det ganska otäckt att vara med om, för man upptäcker det genom att få syn på mer och mer problem i det man själv skriver. Men det blir bättre. Man får olika verktyg och lär sig titta på texten ur olika perspektiv. Så ska man liksom försöka få till allt på en gång. Det är ett väldigt pusslande. 

Praktiken var också väldigt kul. Det var konstigt att komma ut i världen och känna att man kunde något som flera andra inte kunde. Jag hade ju inte så mycket erfarenhet av praktiskt teaterarbete innan jag började på skolan, så jag trodde att det vi lärde oss var ganska grundläggande. Men så visade det sig att man var värsta nörden. Det var väldigt roligt att vara med om. 

Vad vill du berätta för den som funderar på söka programmet?

När jag flyttade hit kom jag direkt från att ha gått på Biskops Arnö där man typ satt och åt frukost i knät på varandra. I Malmö kände jag ingen och det var en stor omställning att börja en utbildning som till stor del gick ut på att man skulle vara själv och skriva. Det är svårt i början att fatta vad man ska göra av all tid. Jag prövade massa grejer, Malmö lyftarklubb, sjöng i kör, skrev bara på morgonen, bara på natten. Men det är lite det som är hela grejen. Man får fyra år på sig att bygga upp sin egen rutin och chansen att försöka förstå hur man vill ha sitt liv hehe. Som ni själva hör är det väldigt existentiellt. Det är en hel del prövande och det är ganska jobbigt. Och jättekul.