1. Vem är Sofie Lebech?
Jag är en dansk scenkonstnär, undervisare och handledare som arbetar i fältet mellan teori, research och performance. Jag har just avslutat min konstnärliga PhD på Teater och Performancestudier, Københavns Universitet, och har nu blivit utbildningsansvarig för Teaterns teori och praktik och Konceptuell Scenkonst, vilket jag gläder mig mycket för. Min konstnärliga praktik är researchbaserad och jag skriver, performer och iscensätter med fokus på reenactment, dokumentära strategier och mötet mellan fiktion och verklighet. Det är mitt mål att skapa konst, som ger en estetisk, sensorisk och intellektuell upplevelse och som samtidig skapar nya rum för tänkande genom att kombinera kunskap och performance. Jag är utbildad skådespelare och performer från London och Buenos Aires och har också en Master i Litteraturvetenskap och Modern Kultur från København och Paris. Jag har undervisat under flera år på Den Danske Scenekunstskole och Teater och Performancestudier på Københavns Universitet.
2. Ge oss hisspitchen för din avhandling Thinking with performance.
Thinking with Performance: Research-Based Aesthetics in Times of Conflict and Crisis är ett konstnärligt forskningsprojekt, där jag undersöker hur man tänker kritiskt med performance. Jag diskuterar hur researchbaserad performance reagerar på konflikter och kriser och skapar rum för tänkande där konstnär och publik kan reflektera över det representerade materialet.
Projektet har två dimensioner: Å ena sidan skapar jag två performances med olika researchstrategier. Å andra sidan diskuterar jag en researchbaserad working mode, som kan ses i många konstnärliga praktiker som använder, skapar och performer research för att föreställa sig andra sätt att vara i värld. Mina två performances fokuserar på konflikter i samhällskroppen och i den individuella kroppen. Skrøbelige liv är en performance lecture, där jag jämför terror och autoimmuna sjukdomar. This is for her är en performance om tortyr och terapi, där jag använder reenactment av personlige vittnesmål för att reflektera över det förflutna. Projektet är baserat på dessa två sidor där jag arbetar konstnärligt med research, medan jag utvecklar ett konceptuellt ramverk för researchbaseret estetik.
3. Hur vill du utveckla utbildningarna TTP och KoS?
Jag tror att Teaterns teori och praktik och Konceptuell Scenkonst är unika utbildningar, eftersom de gör det möjligt att fördjupa sig i performance, teori och kritisk reflektion. Mitt mål är att utveckla utbildningarna, så de studerande kan kombinera tanke och praktik och skapa, förstå och kommunicera scenkonstnärliga verk, som utvidgar vår förståelse av teater genom att resa ut black boxen, utmana mötet mellan text, ljud och bild och få oss till att tänka och vara tillsammans på nya sätt. Det återspeglar en verklighet, där vi måste bebo världen på olika hållbara sätt. Genom att knyta ihop teori, research och performance är det min ambition att Teaterns teori och praktik och Konceptuell Scenkonst blir några av de mest spännande performanceutbildningarna i regionen.
Mitt mål är att öppna konceptet performance, så att det också kan äga rum inom stadsområdet och i det sociala rummet mellan konstnärer och publik. Teaterns teori och praktik har fokus på att förena teoretisk och konstnärlig praktik. Vi vill utforska möjligheterna för scenkonst och prova många performativa uttryck, som kan leda studenterna mot annorlunda praktiker: performanceartist, kurator, dramaturg, konstnärlig producent eller konstnärlig forskare. Vi kommer att försöka att skapa en kritisk och estetisk syn på världen. På Konceptuell Scenkonst vill vi fokusera på att skapa performance med ett stärkt konstnärligt språk. Vi börjar från de enskilda konststudenterna och tillsammans utvecklar vi deras konstnärliga praktik. Målet är att utbilda konstnärer som kritiskt engagerar sig i och svarar på samtiden. Jag tror att utbildning i scenkonst idag handlar om att öppna sig för omvärlden och samtidigt skapa en stark professionalism för den enskilda studenten.
4. Nämn en bok, en föreställning samt en konstutställning/konstverk som du känner är viktig för din praktik idag.
Föreställning:
Hösten 2001 såg jag Giulio Cesare av Romeo Castelucci. Dess politiska och konstnärliga integritet samt övertygande arbete mellan ljud, bild, artister och text fick mig att återvända till teatern efter att ha arbetat med något annat i några år. Idag är jag mer inspirerad av konstgrupper som Institute of Political Murder(där Milo Rau är konstnärlig ledare red. anm.) och deras grepp om ”reenactment” (t.ex. Hate Radio) och ”expanded choreography” som La Ribots unika förlängning av tid och rum i ”durational” verk som t.ex. Laughing Hole.
En Bok:
Jag återvänder alltid till Franz Kafkas novell In der Strafkolonie, Sarah Kanes verk och Heiner Müllers dramatiska texter, speciellt Description of a Picture/Explosion of a Memory.
Konstverk:
Det senaste konstverk som har gjort ett stort intryck på mig er Candice Breitz’ videoinstallation Love Story, där Juliane Moore och Alec Baldwin reenacter sex flyktingars historier. Den är viktig både intellektuellt och emotionellt.