Vem är Monica Wilderoth? 

Oj, stor fråga, det vet jag inte riktigt tror jag, men jag arbetar som skådespelare, regissör och dramatiker. Och det har jag gjort i 25 år. Jag har varit frilans i alla år, och arbetat med kontrakt som varat längst i ett år i taget. Jag har också skrivit två romaner och ett manifest för teatern. Ett tag var jag teaterchef. Jag har varit arbetslös och haft mycket att göra och varit tvivlande och modig, beslutsam och rädd oavbrutet. 

Hur ser ditt arbete ut med studenterna och vad hoppas du att de får med sig för kunskaper efter kursen? 

Vi arbetar ute på Östra Kyrkogården, jag och tvåorna, i etyd åtta. Vi skulle ha arbetat med ett utkast till en pjäs jag skrivit, men något kom emellan, typ en pandemi eller vad det var, så vi bytte material eftersom att vi inte kunde vara inomhus och arbeta fysiskt och med varandra. Nu har vi träffats därute bland de döda och de levande på kyrkogården i "Bön för Tjernobyl", en roman fylld med monologer, skriven av Svetlana Aleksijevitj. 

Jag hoppas att studenterna har fått ett hum om hur vi kan separera texten från oss själva och våra psykologiska val. Jag hoppas också att de fått känna på hur viktig tekniken och metoden är och hur skönt det kan vara att låta kroppen och texten underordna sig fysiska ansträngningar. Och så hoppas jag att de har haft lite roligt på kuppen, i alla fall i korta stunder. 

Vad utmärker en bra samtida regissör för dig? 

Att hon vågar att inte ha svaren och att hon förstår sig på skådespelarens arbete och får ihop det med ev egna visioner. Att hon har humor. Att hon vågar att inte veta och att hon inte arbetar med prestation och resultat som drömbild. Att hon går med sin övertygelse. Vågar utveckla den. 

Nämn en bok, en föreställning samt en konstutställning/ konstverk som du känner är viktig för din praktik idag. 

Allt av Janet Frame. Och av Clarice Lispector och Bruno K Öijer och Wislawa Szymborska. Poesi och modern dans inspirerar i täten där ligger Dimitris Papaioannou. Dock, mest inspirerar snälla, noggranna människor som lever sina liv med små bokstäver. Min egen konstnärliga praktik är inspirerande för mig. Hur jag mödosamt bottnat i min egen låda och kompromisslöst inte gett vika för viktigheter i mitt liv. Klassperspektivet och jämställdhetsarbetet har varit, är, centralt. Döden, och den mer tydliga riktningen mot den, är inspirerande, i fråga om extremt medveten och ökad livslust. Men att bli gammal ser jag inte just nu fram emot att bli. Vill inte att det ska sluta och när det väl gör det skulle jag vilja gå direkt till gå utan att behöva passera pensionen så att säga. (nu kommer jag knappt få någon, så just pensionen var nog fel riktmärke för mig...) 

Nä pensionen känns inte rolig att tänka på. Eller klimakteriet. Klimakteriet känns inte heller jätteroligt. Övergångsåldern, bara smaka på ordet... Efter trettio års menstruerande avslutas hela skiten med flera år av blödningsrubbningar och hormonella känlsokatastrofer, för att sedan explodera ut i en enda evig bigbang-menopaus.