Den 19 september så är det premiär för Off Highway "Independence Day" på Inkonst. Nina Jeppsson, skådespelare och scenkonstnär har tillsammans med musikern och tonsättaren Kent Olofsson, som också är lärare här på Teaterhögskolan, skapat ett helt nytt scenkonstverk utifrån Aileen Wournos våldsamma historia.
"I juli 1990 går det ut en varning till alla vita medelålders business-looking män som färdas ensamma på motorvägarna i Florida. Sju män har hittats döda, nakna och brutalt mördade i skogarna längs Highway I-75. Aileen Wuornos, en fattig hemlös liftande hora grips för morden. Hon döms till döden. Sex gånger."
Efter premiärvisningen så hålls ett Q&A i scenkonstbaren på Inkonst.
1. Vem är Nina Jeppsson?
Jag är scenkonstnär (skådespelare, regissör, dramatiker). Utbildad på Stockholms Dramatiska Högskola, skådespelarprogrammet, gick ut 2011. Jag är grundare av scenkonstföreningen Off Highway, det queer-feministiska performancekollektivet TIR och aktionsteatern Jordbro Stadsteater - en manifestation för det gemensamma och en aktion mot privatiseringar och gentrifiering. Med dessa grupper har jag gjort flera experimentella scenverk tillsammans med olika typer av konstnärer. Jag har arbetat som skådespelare på bl.a. Riksteatern, Göteborgs Stadsteater och ung scen/öst. I våras dramatiserade och regisserade jag tillsammans med Maja Salomonsson Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt (ca 4000 sidor...) till en monolog/allkonstverk som jag också spelade, på Orionteatern i Stockholm. Det viktigaste för mig är det sceniska nuet och vilken typ av rörelse som går att alstra i scenrummet, mellan verket och publiken. Jag är intresserad av den osäkra punkten före förståelsens kategorier lägger sig tillrätta.
2. Vad handlar föreställningen Off Highway “Independence Day” om för dig?
Idéerna till Independence Day har snurrat inuti mig i flera år.. Utgångspunkten är min fascination för seriemördaren Aileen Wuornos. Vad hon väcker i mig. Raseri, hämndkänslor, rädsla, äckel, ömhet. Jag har tittat på dokumentärer, spelfilmer, intervjuer, läst böcker om henne. Alla dessa berättelser, som utreder och förklarar henne. Dödade hon dom sju männen i självförsvar eller i kallt blod? Vad vill vi veta och varför? Aileen själv pratade också mycket, försökte svara på frågorna, verka trovärdig, driva egen linje mot Hollywood-kåta poliser, sa emot sig själv. Ändå är det som om hon är inkapslad i en tystnad, som om hon alltid befinner sig bakom den ljudisolerade glasvägg bakom vilken hon blev avrättad. Man kunde bara se hennes mun röra sig i ett. För mig är Independence Day ett sökande efter en sanning som alltid är obegriplig och undflyende, platsen bortom ord, där i mitten av malströmmen av babbliga berättelser. Förhoppningsvis befriar vi den i föreställningens sprickor...
Titeln kommer från Aileen sista ord före hon blev avrättad:
"I’d just like to say I'm sailing with the Rock, and I'll be back. Like Independence Day with Jesus, June 6th, just like the movie. Big mothership and all. I'll be back."
3. Hur kom det sig att du och Kent Olofsson började samarbeta och hur har er process med föreställningen sett ut?
Jag hörde Kents hörspel Karlskrona/Malmö, som jag älskade, och visste att jag ville arbeta med surround-ljud i denna föreställning. Så vi tog en fika och jag berättade om mina idéer och han nappade. Det var egentligen först när vi var tillsammans i repsalen som föreställningen växte fram. Och då vecklade den ut sig åt alla håll och kanter samtidigt. Vi skrev, komponerade, pratade och repade samtidigt. Vi satte en post-it lapp på en Cleas Ohlson-kartong där det stod "Nina och Kent söker efter sanningen" och sen började vi klippa sönder alla berättelserna och sätta ihop dom igen, så växte dramaturgin fram. Independence Day är som en drömlik resa, där jag och Kent iklär oss olika roller för att undersöka berättelserna inifrån och känslomässigt. Ibland spelar jag Aileen och Kent spelar dokumentärfilmaren Nick Broomfield, ibland spelar Kent Charlize Theron som spelade Aileen i filmen Monster och jag Christina Ricci som spelade Aileens kärlek. Det finns också ett lager i föreställningen som är dokumentärt, där Kent intervjuar mig om min fascination för Aileen. Vad består den i egentligen? Vill jag va cool och spela den lesbiska hämnande horan? Vad är det för skörhet och ömhet jag känner? Det viktigaste jag har att säga om processen är att vi inte har gjort saker i den vanliga artificiella teaterordningen, inte texten först osv.. vi har varit tillsammans i rummet, lyssnat och låtit verket veckla ut sig på sitt eget sätt, i de olika former det velat anta. Vårt motto i processen har varit: "att öppna sig för världen istället för att konsumera världen".
4. Nämn en bok, en föreställning samt en konstutställning/konstverk som du känner är viktig för din praktik idag.
Böcker: Anakronismen - Mot den historiska manin av Sara Edenheim. Proust och tecknen av Gilles Deleuze. Levande vatten av Clarice Lispector. Allt av Kathy Acker. The gentrification of the mind av Sarah Schulman.
Film: Inland Empire av David Lynch.
Föreställningar: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen regi Nils Poletti, Turteatern. Blue Motell regi Lisa Lie/Pony Of No Return (PONR). Bli en Dåre regi Kia Berglund, Teater Giljotin. We love Africa and Africa loves us regi Markus Öhrn, Institutet.